MÖTE PÅ “GLÖMSKANS STRANDREMSA”
Text av Olle Granath
I Magnus Bergs akvareller är både mörkret och ljuset lösningsmedel för kropparna och volymerna på samma sätt som vattnet är det för de torra pigmentkakorna. Ett klassiskt sätt att använda sig av ljus och skugga är att modellera, betona volymer och markera gränser. Så blir omgivningen – naturen, rummet eller stadsbilden – en scen som lyfter fram en handling eller en gestalt och tydliggör den. Ljus och skugga kan bli aktörer i ett drama som i Giorgio de Chiricos målningar av öde torg och gator där de fåtaliga gestalterna tycks avvakta okända krafter som skall lösgöra sig ur den ödesmättade omgivningen.
Magnus Berg går den motsatta vägen, ljuset och skuggorna ligger som varpen i en väv och håller samman motiven, hårt och mjukt, vatten och sten, människa och natur förenas alla i en snabb och känslig penselskrift som tycks fixera en evighet i ögonblicket. När han talar om ”sommarens kropp” är det inte enbart den egna kroppens välbefinnande i värmen och baden utan det är helheten, den mänskliga kroppen förenad med hav, sand, ljus, värme, ett paradisiskt tillstånd som det, efter syndafallet, bara är möjligt att fånga en hastig glimt av när kroppen förlorar sin tyngd i det salta vattnet och naturen inte hotar utan omfamnar, när den återtar det den en gång stötte bort och då tvingade oss att ställa människa och kultur mot natur.
Att Magnus Berg söker sig till klassisk mark i östra Medelhavet för att återskapa dessa ögonblick av en paradisisk enhet med naturen är knappast en tillfällighet. Här har människor i årtusenden åkallat Den Store Pan, låtit backanaler och mysteriespel visa vägen in till det som är natur också i människan. Underjordens krafter har släppts lösa för att försona växande med vissnande och liv med död. Det livet förmenar oss förverkligas här i måleriet. I snabba ögonblicksbilder varseblir vi några av de krafter som förbinder oss med vårt ursprung. Människovarandet innebär, bland mycket annat, att man måste få glömma nuet och knyta an till en kosmisk samhörighet i både tid och rum, i sådana ögonblick finns både en lycka och ett perspektiv som ger tillvaron riktiga proportioner.
I sina egna kommentarer skriver Magnus Berg om ”famntag på glömskans strandremsa”, det famntag som värmer och lyser upp en kall rymd som vi, allt som oftast, tvingas blicka ut i eftersom vi bär den inom oss. En glimt av den kretensiska stranden låter oss se andra möjligheter – ett annat liv.
EN LOVSÅNG TILL "VATTENANDEN"
Text av Leif Mattson
Magnus Berg är en av våra starka vattenskildrare, just genom att han inte försöker skildra ”vatten”. Han söker snarare påvisa vattnets förmåga som allomslutare och förförare - dess kraft och dess läkande väsen. Målningarna har ögonblickskänslans naiva renhet i sina skildringar av människors nedstigande i vatten. Man känner vätskans smekande hand över de nakna kropparna men också frusenheten när kvällsdoppet avslutas. Vattenytans blänk ristas fram med blyertsen och höjs med pastos vit färg, direkt ur tuben. Människornas volymer målas fram inifrån och deras färg samspelar rytmiskt med de fria konturlinjerna. Med rastlös iver tvingar Berg sina figurer ut ur bildytan, ut ur vattnets omfamning. Det är en lovsång till "vattenanden" men även till måleriet, till handens arbete och till det oavslutade språket.
NÅGOT ANNAT, NÅGOT MER OCH NYTT
Text av Mårten Castenfors
Magnus Bergs konstnärskap är onekligen både envist, uthålligt och högst ovilligt till större motiviska utsvävningar. Världen i stort må förändras, murar falla och presidenter komma och gå, men Berg låter sig inte bekommas. Berg står, lika stadigt som sitt efternamn, kvar i det tryggt hemtama och han fortsätter att år ut och år in, i måleri och akvarell, färdas till ett rofyllt badliv i den grekiska övärlden för att där upphöja just sina små vikar och stenar till evigheten. Som få ägnar sig Berg åt en oblyg romantisk eskapism, en flykt ned till varmare breddgrader och däri också en i dag högst otidsenlig och uttalad kärlek till måleriet som uttrycksform.
I Bergs aktuella utställning på Galleri Svenska Bilder är allt på ytan sig likt. I verkens origo finns en obruten dröm om att infånga och kvarhålla det där exakta ögonblicket: ljuset och värmen, känslan av lättheten i vattnet, den loja människokroppens rörelser och kurvatur, den vilsamma skuggan under trädet, sandens kornighet och havsbrisens krusning. Likafullt finns i dessa reduktioner, som avser ge kropp åt mötet mellan fasta och flyktiga stoffer, också något annat, något mer och nytt.
Det som fängslar är att målningarna tycks besitta en klangbotten som både kan utläsas som ett avsteg från, och en höjning av, verkens attack och temperatur. Berg tycks tagit ytterligare ett måleriskt steg genom den numera vattenbaserade oljefärgen som ofta också anslås på träpannå i stället för som tidigare på duk. Genom den nyvunna lösligheten på hård yta uppnår Berg dels den espri som kännetecknar de bästa av akvarellerna, dels en skissartad aftonstämning som utsökt infångar de ögonblick som trots allt försvunnit. I dessa verk har det också smugit sig in ett vackert vemod som genom den nya materiella råheten lätt överskrider det ibland alltför eleganta. Dessutom finns bland de somrigt upptagna verken även en i svart utsparad gestalt, man eller kvinna, allt efter behag, mot en lika svart horisont – ett instinktivt solitärt hugskott som med träffsäkerhet rycker undan den skönsjungande måleriska mattan.
SVENSKA DAGBLADET Lördagen den 11 november 2000
VID SIDAN AV HAVET
Text av Magnus Berg
Ett tunt skimmer på havsytan, ett ljus som jag kan finna inne i akvarelltuben, om jag har tur. Lyfter min penna mot himlen och tecknar i luften, en vind smeker min kind.
Bergsryggen är målad i ett svep med penseln. Olivträden biter sig fast i sluttningar ner mot havet. Vattenaltaret dyker upp och ner i dyningarna.
Här simmar vattenanden min.
Det klarblåvattnet smyger sig nästan osynligt runt stenarna. Min vattenfärg letar sig till strandens skrymslen. Hur fånga detta flyktiga, när solen spinner sina trådar på havsbotten.
Handens små rörelser över den vita ytan, penselns väg och blyertsens spår.
Ett spår till en öppning i strandrummet. Toner visar sig,
Fånga ljus, måla ljus. Det är nog för ett målarliv längs stilla strand.
GLÖMSKANS STRAND
Text av Magnus Berg
Hitta, finna doftsignalerna, med den piggaste akvarell-låda och de spänstigaste penslar
Stilla som i akvarell-pyttsens vatten, klippor svävar horisonten upphör, mjölkigt med en droppe blått de svaga dyningarna leker med runda stenar i strandkanten som tangenter i en viskande sång klipporna stirrar ner i sin spegling min vattenande dyker in under havsytan, lämnar skälvande spår i julihettan
Solen leker en svårfångad teckning på havsbotten
Akvarellådan tar sats simmigt flödig genom stränder, oreganobuskarna står torra, urblekta som håret i mina armhålor
Ute på ett skär ställer sig en krabba och vinkar in mot land
Mina betesmarker med soldrucken akvarell-låda, genom stränder
Här dryper ljuset, som honung över marmorn
Vattenanden lägger frö åt mig och mina penslar flämtande luft- och ljussfärer kanske kan landa på ett av de skira arken
Genom stränder går jag, som en tejprulle eller håv: strandrum där penseltofsen letat bland klippornas branter
Vattenanden simmar till nästa vik
En sten här på glömskans strand, andas tången tecknar som tusch i den vita sanden, som sjöar, öppnar stigar ner mot havet en tår magenta ett stänk av sepia och svärta skär sig in i vitheten
Naken, genom stränder solen tecknar ett nät över havsbotten
På ytan dansar en solkatt med en svart fjäril en liten molnsky visar upp sig och stenarna suckar
I böljeslaget mot strandlinjen
Vilar i den snäva grottan på den glömda stranden akvarellpenslarna lurar i badbyxan arken utlagda i rader: stryker skyar av skir färg, tecknar med tuben strängar av vitt, solkatten bländar mig!
Börjar plocka med de vita arken som att rensa ogräs, eller svinn som Rune Jansson sade:
Det direkta anslaget attacken!
Med tillräckligt stoff i penseln saliven tar tag i pigmentet och sen ner från topp till tå (hoppas man då)
Med vattenandens hjälp i mitt minne i vattenandens simtag tar flyfiskarna sats hoppar som stänk av färg med borsten över akvarellsidorna dansar runt i vattenrummet
Vattenanden, min vän, målar törst målar tröst (men tvätta penseln först)
Låt akvarellen blöda fram på nästan hudlika ark, bruna där molnskyar likt läppar aktiverar horisontens luft
Men timmen är sex slagen
Doften i landskapet kommer åter, efter hettans slöjor som famntag på glömskans strandremsa