MÖTE PÅ ”GLÖMSKANS STRANDREMSA”
I Magnus Bergs akvareller är både mörkret och ljuset lösningsmedel för kropparna
och volymerna på samma sätt som vattnet är det för de torra pigmentkakorna. Ett
klassiskt sätt att använda sig av ljus och skugga är att modellera, betona volymer och
markera gränser. Så blir omgivningen – naturen, rummet eller stadsbilden – en scen
som lyfter fram en handling eller en gestalt och tydliggör den. Ljus och skugga kan bli
aktörer i ett drama som i Giorgio de Chiricos målningar av öde torg och gator där de
fåtaliga gestalterna tycks avvakta okända krafter som skall lösgöra sig ur den
ödesmättade omgivningen.
Magnus Berg går den motsatta vägen, ljuset och skuggorna ligger som varpen i en väv
och håller samman motiven, hårt och mjukt, vatten och sten, människa och natur
förenas alla i en snabb och känslig penselskrift som tycks fixera en evighet i
ögonblicket. När han talar om ”sommarens kropp” är det inte enbart den egna
kroppens välbefinnande i värmen och baden utan det är helheten, den mänskliga
kroppen förenad med hav, sand, ljus, värme, ett paradisiskt tillstånd som det, efter
syndafallet, bara är möjligt att fånga en hastig glimt av när kroppen förlorar sin tyngd i
det salta vattnet och naturen inte hotar utan omfamnar, när den återtar det den en gång
stötte bort och då tvingade oss att ställa människa och kultur mot natur.
Att Magnus Berg söker sig till klassisk mark i östra Medelhavet för att återskapa dessa ögonblick av en paradisisk enhet med naturen är knappast en tillfällighet. Här har
människor i årtusenden åkallat Den Store Pan, låtit backanaler och mysteriespel visa
vägen in till det som är natur också i människan. Underjordens krafter har släppts lösa
för att försona växande med vissnande och liv med död. Det livet förmenar oss
förverkligas här i måleriet. I snabba ögonblicksbilder varseblir vi några av de krafter
som förbinder oss med vårt ursprung. Människovarandet innebär, bland mycket annat,
att man måste få glömma nuet och knyta an till en kosmisk samhörighet i både tid och
rum, i sådana ögonblick finns både en lycka och ett perspektiv som ger tillvaron
riktiga proportioner.
I sina egna kommentarer skriver Magnus Berg om ”famntag på glömskans
strandremsa”, det famntag som värmer och lyser upp en kall rymd som vi, allt som
oftast, tvingas blicka ut i eftersom vi bär den inom oss. En glimt av den kretensiska
stranden låter oss se andra möjligheter – ett annat liv.
OLLE GRANATH